fromhellandback

Det vände som över en natt. Ena dagen berättar Johan att han och chefen tycker att jag behöver heldygnsvård.

Han säger att om jag jobbar på bra kanske jag inte behöver vara där, i Stockholm, så länge.

Han sa att jag kan bli frisk snabbare då jag får mer konstant hjälp.

Jag fick en chock, blev ett typ av uppvaknande då jag direkt fick panik känslor och kände att jag vill INTE bli inlagd igen.

Jag bestämde mig för att kolla på en bild mina föräldrar tagit på mig nyligen. De tog en bild på mig i bikini under vår semester i Thailand över julen och jag har inte vågat kolla på den. Nu bestämde jag mig för att göra det- det kunde ju inte bli värre?

Jag fick en total chock- ser jag ut så?! Jag grät, vad fan tänkte jag på? Hur kunde jag låta det gå så långt?

Under helgen kämpade jag som aldrig förr, jag hällde i mig kopiösa mängder näringsdrycker, åt massor av "farlig" mat samt såg till att aktivera mig så lite som möjligt.

Jag mådde sämre än jag någonsin gjort, massor av ångest och jag ville bara dö.

Nu några dagar senare vaknar jag och är glad utan anledning, jag sitter ner på tåget och kollar på omgivningen, jag lägger märke till andra personer på tåget, jag åt en extra frukost hemma innan jag åkte hemifrån "bara för att jag var hungrig." jag äter en massa choklad utan att oroa mig över alla kalorier. Trots all extra "mat" följer jag matschemat utan problem och i princip helt utan ångest! Visst kommer det små tankar men de är lätta att ignorera.

Jag är livrädd, sitter och väntar på bakslaget. När kommer ångesten? Den måste ju komma?! Hur kan jag vara glad, det måste vara något fel.

När jag återvände till kliniken efter helgen behöver jag inte ens fylla i papprena till Stockholm.

Personalen har alla sagt att de sett en förändring i mig- att jag är glad, ler, har färg på kinderna och är mer social.

Johan säger att kanske har jag bestämt mig till slut?

Det absolut bästa som händer med allt detta är då jag berättar för Mamma hur förvånad jag är över hur jag mår samt att jag ätit k-flingor med à-fil utan mått och en ljus skiva bröd med Philadelphia.

Varför detta var det absolut bästa? För att Mamma förstog precis hur stort det var för mig, och grät nästan av glädje!

Insikten att jag för första gången på flera år gjort Mamma glad istället för besviken/ ledsen/ orolig/ arg etc. och dessutom SÅ glad är värt ALLT!

Om det är så att jag tagit mig igenom något ångest berg denna helgen och är lite närmare friskheten så tänker jag ALDDRIG gå tillbaka- nu ska jag fortsätta kämpa som aldrig förr!